Efter nästan ett decennium i den röda tröjan står det klart att en av Hovslätts IK:s mest trogna tjänare tackar för sig. Simon Eriksson, som kom till Jönköping och klubben redan under gymnasietiden, väljer att lämna föreningen efter säsongen. Förlusten är märkbar – både på planen och i omklädningsrummet.

Det har gått nio år sedan en förväntansfull 16-åring flyttade hemifrån för att kombinera studier med innebandy i Jönköping. Vad som började som en satsning under gymnasieåren utvecklades till en av klubbens mest utdragna och framgångsrika spelarkarriärer i modern tid. Simon Eriksson har inte bara sett klubben växa, han har varit en av de bärande väggarna i det lagbygge som tagit Hovslätt hela vägen till innebandyns finrum.

Vi satte oss ner med Simon för att summera en resa som sträcker sig över nio säsonger, två avancemang och otaliga minnen i ”Jönköpings Idrottshus”.

Om du blickar tillbaka på de nio säsongerna i den röda tröjan – vilket enskilt ögonblick eller vilken matchserie står ut som den absoluta höjdpunkten under din tid i klubben?

– Oj, svårt att bara svara en. Dels avancemanget till Allsvenskan för fyra år sedan när vi gick rent i kvalet. Sen kanske det allra största ögonblicket var för ett år sedan när vi säkrade avancemang i sista matchen till SSL. Det var mycket anspänning före matchen och i efterhand kunde det inte bli bättre att få säkra avancemang på hemmaplan. Det var ett tryck i hallen jag sent kommer glömma och att få fira avancemanget tillsammans där och då var helt magiskt.

Under nio år hinner man växa mycket både på och utanför planen. Hur skulle du beskriva din egen utveckling från det att du klev in i föreningen till den roll du har haft på senare tid?

– Det har hänt väldigt mycket för mig. När jag flyttade hit var jag en 16-åring som drömde stort och aldrig hade bott hemifrån tidigare. Jag fick snabbt lära mig att ta ansvar för planering och bisysslor vid sidan om innebandyn, samtidigt som jag lärde mig mycket av att komma till en större organisation som Hovslätt då var. På den tiden fanns det flera äldre spelare som visade vägen, vilket var nyttigt för mig som yngre spelare. På senare år har jag varit en av de äldre spelarna i laget, vilket gett mig ansvar i gruppen på sättet att vara på träning, under match, förberedelser och att vara ett föredöme för de yngre spelarna som kommer upp och knackar på dörren till A-laget.

Vad är det i Hovslätts IK:s kultur och gruppdynamik som har gjort att du trivts så bra och valt att stanna så länge?

– Framförallt att jag haft så många kompisar i laget och den gemenskapen vi har haft med varandra genom åren. Jag känner väldigt många personer i och runt omkring föreningen, vilket gör att man skapar ett band till klubben. Jag gillar sättet man har satsat på unga spelare år efter år, samtidigt som man fokuserar på att ta små steg hela tiden för att bli bättre som organisation på flera områden.

När du nu stänger dörren till omklädningsrummet för sista gången som spelare i laget, vad är det du kommer att sakna allra mest?

– Det kommer förmodligen bli sentimentalt för mig personligen. Det är många år jag har fått vara i Hovslätt. Jag kommer sakna alla vänner jag haft sedan dag ett och gemenskapen vi har i hela laget. Det är alltid mycket skratt och diskussioner om allt möjligt. Man ses så oerhört mycket av ens tid vilket gör att det blir som ens andra familj, det kommer jag såklart sakna. Alla tillfällen man har med varandra såsom bussresor, träningstillfällen eller bara något annat gemensamt vi gör.

Vilket avtryck hoppas du ha lämnat efter dig i föreningen, och hur ser du på lagets framtid nu när du lämnar över stafettpinnen till nästa generation?

– Jag hoppas folk kommer ihåg mig som en som alltid ger allt för laget och klubben, seriös med mitt idrottande. En som gillar att driva på andra. Mycket hjärta för laget och klubben. Jag är sjukt tacksam för alla år jag fått spela i Hovslätt. Jag är tacksam för alla som varje dag kämpar för att ta Hovslätt framåt och all publik som genom åren stöttat oss. Alla små kids som kommer och skriker på alla våra hemmamatcher – det är vi spelare väldigt tacksamma för.

När Simon Eriksson nu gör sina sista minuter i den röda dressen lämnar han efter sig ett tomrum som blir svårt att fylla. Men, han lämnar också en förening som mår bättre än någonsin, mycket tack vare den seriositet och det hjärta han lagt ner sedan den där första flyttlasset gick till Jönköping för nio år sedan.

Hovslätts IK Innebandy säger stort tack för allt till Simon Eriksson och önskar honom all fortsatt lycka och framgång med vad han än företar sig!